Kombinationen kvinna, intellektuell och konstnär var ingen självklarhet decennierna kring sekelskiftet 1900. En av dem som ville visa att den var möjlig var konstnären och författaren Helena Westermarck (1857–1938). Historikern Julia Dahlberg undersöker i sin doktorsavhandling vilka förutsättningarna var för Helena Westermarck att verka som intellektuell kvinna i Finland under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Kvinnans roll
– Helena Westermarck utgår från att kvinnor har samma kapacitet som män och det betyder att en kvinna kan vara till exempel konstnär eller författare precis lika bra som en man. På den här tiden fanns det en stark uppfattning om att en kvinna inte kan ha samma skaparkraft eller genialitet som en man, säger Julia Dahlberg.
Enligt det rådande synsättet kunde en kvinna egentligen bara reproducera och upprepa, medan en man hade förmågan att skapa nytt, att vara konstnär och ge upphov till nya idéer. Dahlberg konstaterar att Snellmans och den finsknationella rörelsens syn utgick från att kvinnans roll i samhället var som mor till nationens barn. Hon skulle få utbildning och kunskap, men framför allt för att inse sin egen roll som fostrare av kommande generationer.
– Helena Westermarck talade starkt för att kvinnor behöver utbildning inte bara som mödrar och hustrur utan också för deras egen skull, för att kvinnor har samma kapacitet och samma rätt som män att vara fullvärdiga medborgare i samhället. För henne var det här också en samhällsfråga, eftersom samhället gick miste om kvinnornas resurser om kvinnorna inte tilläts bli medborgare på samma sätt som män.
80-talister i Paris
Det var genom att vara konstnär som Helena Westermarck ville visa att också en kvinna kan vara en nyskapande intellektuell. Måleriet var hennes första konstform och som 21-åring reste hon till Paris för att studera just det. Där umgicks hon i nordiska konstnärskretsar och fram för allt med andra målande kvinnor från Finland såsom Helene Schjerfbeck, Maria Wiik och Beda Stjernschantz. Det var också här hon samlade erfarenheter som övertygade henne om att kvinnor kunde vara jämställda med män.
– Vårvintern 1880 skrev hon hem till sin mamma att hon har gått på en föreläsning och det mest spännande var föreläsaren, som hade klänning och som alltså var en kvinna. Det var första gången hon hade sett en kvinna tala offentlig.
Julia Dahlberg har av breven kunnat se att Helene Westermarck sökte sig till sammanhang där hon kunde höra kvinnor. Hon var till exempel på Pariskommunardernas möten och hörde legendariska revolutionärer som Louise Michel tala.
– I sina memoarer vill hon också lyfta fram sig själv som en del av den tid som hon har levt i, som en del av 1880-talets unga generation.
Kännetecknande för den unga generationen i Norden, de så kallade 80-talisterna, var nya tänkesätt där gamla föreställningar om samhället och kulturen ifrågasattes. Man började tala om ”samhället” i stället för ”nationen”, hade ett mer kosmopolitiskt synsätt, ifrågasatte den kristna moralens hegemoni och omvärderade till exempel kvinnans roll i samhället. Inom konst och litteratur omsattes det här i nya uttrycksformer som kom att kallas Det moderna genombrottet.
Konstnärens roll
Helena Westermarck övergav ändå måleriet redan omkring 1890 och ägnade sig i stället helhjärtat åt litteraturen.
– Jag tror att hon helt enkelt upplevde att det visuella inte räckte till för allt det som hon ville framföra, så hon övergick till ordet.
Julia Dahlberg konstaterar att Westermarck särskilt i sina romaner och noveller men också i andra texter ofta diskuterade vad en konstnär är och vad det innebär att vara konstnär. I avhandlingen undersöker Dahlberg hur Helena Westermarck lyfte fram konstnärens roll och på det sättet också iscensatte sig själv som konstnär.
– Det är ganska spännande att se hur hon på olika sätt försöker motivera varför samhället i stort ska lyssna på konstnären. Vad gör att konstnären är den person vi ska vända oss till för att få svar på frågorna?
Dahlberg konstaterar att Westermarcks syn på konstnärens egenskaper i mycket handlar om förnuft, om förmågan att tänka rationellt och ha ett kritiskt öga för omgivningen. Helena Westermarck såg som konstnärens viktigaste uppgift att kunna sätta fingret på vad som är viktigt i samtiden och hur saker kan utvecklas.
– Först jämför hon konstnären med vetenskapsmannen, som har den rationella, dokumenterande förmågan. Ju längre tiden går blir det klart att vetenskap är en sak och att en konstnär inte kan göra anspråk på att ha en sådan expertposition som en vetenskapsman kan ha. Då blir det mera andligheten och öppenheten som stiger fram, men också det är ett sätt att lyfta fram att konstnären har en förmåga som inte andra människor har.
I sina resonemang kring tidens intellektuella framhåller Julia Dahlberg också att de uppfattade sig som utvalda. Helena Westermarck uttalar sig inte ordagrant så om sig själv, men också hon har en retorik om att konstnärer är utvalda.
– Eftersom hon uppfattar sig själv som konstnär kan man ju dra den slutsatsen att hon placerar sig själv i samma kategori.
Tankeutbyte med Edvard Westermarck
Julia Dahlberg, som är doktorand i historia vid Helsingfors universitet, forskar inom det SLS-finansierade projektet Kretsen kring Edvard Westermarck och det tidiga 1900-talets idélandskap. Sociologen Edvard Westermarck var Helena Westermarcks fem år yngre bror. Ett viktigt källmaterial för Dahlberg är förutom Helena Westermarcks egna texter och breven till modern också den omfattande brevväxlingen mellan syskonen. De brevväxlade flitigt när de befann sig på olika orter och delade synpunkter bland annat i kvinnofrågan.
– Det är svårt att säga att någondera skulle ha kommit med några väldigt stora nyheter för den andra. Det var mera ett utbyte, kan man säga. Till exempel när Helena var i Paris i början av 1880-talet skrev de om Henrik Ibsens Ett dockhem i många brev.
Ett dockhem gick som följetong i en av de tidningar som familjen skickade till Helena i Paris. Ibsens radikala drama om Nora som lösgör sig från äktenskapet gjorde stort intryck på Helena och hon återkom till det i flera brev. Edvard i sin tur refererade turerna i den debatt som pjäsen gett upphov till i Helsingfors.
– Man ser att de båda är intresserade av Ibsen och dockhemsdebatten, och man kan nog tänka sig att dockhemsdebatten finns någonstans i bakgrunden när Edvard sedan började forska om äktenskapet.
Kvinnosaken
Helena Westermarcks syn på kvinnofrågan ledde också till att hon engagerade sig i Kvinnosaksförbundet Unionen, som grundades 1892. Hon var sekreterare för Unionen under dess första tio år och efter det fortsatte hon som redaktör för Unionens tidning Nutid.
– Man kan säga att Helena Westermarck egentligen var den som satte Unionen i rullning, med sin avvikande syn på vilken kvinnors funktion är och hur man påverkar samhället.
Från tidigare fanns Finsk kvinnoförening, där Alexandra Gripenberg var ordförande. Hon skrev i en dansk tidskrift om kvinnorörelsen i Finland och konstaterade att intresset för kvinnosaken var svagt i Finland eftersom Finsk kvinnoförening hade så få medlemmar.
– Helena Westermarck, som inte var medlem, blev upprörd och tyckte att man inte kan resonera så att man inte är intresserad bara för att man inte är medlem i någon förening. Hon skrev ett svar på Alexandra Gripenbergs text i Nya Pressen och det satte igång en snöbollseffekt av missnöje med Finsk kvinnoförening och Alexandra Gripenbergs auktoritära sätt att leda den.
Resultatet av debatten var att en del medlemmar uteslöts ur Finsk kvinnoförening. De och några andra personer beslöt då att grunda en ny förening, Unionen. Det blev en tvåspråkig kvinnosaksförening som framför allt samlade liberala kretsar på både finskt och svenskt håll. Helena Westermarck var sekreterare redan på det konstituerande mötet.
Föreningslivet blev efter en tid frustrerande för Helena Westermarck. Hon ansåg visserligen att kvinnosaken var viktig att arbeta för, men samtidigt tyckte hon att det tog för mycket tid. Hon trivdes inte heller med att polemisera offentligt och stå i centrum för uppmärksamheten.
– Hon ville koncentrera sig på sitt eget konstnärskap och sitt eget författarskap. Där såg hon att hon hade mest att ge och den bästa chansen att få ut sitt budskap.
Julia Dahlbergs avhandling om Helena Westermarck är på slutrakan. Hon kommer att lämna in den för gransking under våren och hoppas kunna disputera senare i år.
Text: Nina Edgren-Henrichson