Fondens årliga ränta är enligt testamentet fastställd att användas ”för något tryckfärdigt arbete av skönlitterärt eller biografiskt innehåll”. Vidare föreskrevs att ”granskningen av manuskripten och bortgivandet av understödet bör ske genom en kommitté, bestående av tre personer”. Av dessa bör åtminstone en vara ”någon av Litteratursällskapets kvinnliga medlemmar”.
Konstnären och författaren Helena Charlotta Westermarck (1857–1936) testamenterade största delen av sin förmögenhet till SLS. Medlen skulle förvaltas i en fond, namngiven efter föräldrarna. Helena Westermarck växte upp tillsammans med tre bröder och en syster i ett välsituerat tjänstemannahem. Hon började tidigt sluka böcker ur hemmets välfyllda bibliotek och lärde sig umgås också på tyska och franska. I stället för fortsatta studier blev det Finska Konstföreningens tvååriga ritskola för den i teckning och målning talangfulla unga kvinnan. I konstföreningens ritskola blev hon bekant med Helene Schjerfbeck. Båda fortsatte sina studier i Adolf von Beckers Konstakademi och målade tillsammans i Paris.
På 1880-talet vann Westermarck beröm och pris som konstnär men samtidigt hade hon alltmer börjat utöva sin andra talang, skrivandet. Redan i unga år hade hon på C. G. Estlanders uppmaning börjat recensera böcker i Finsk Tidskrift och återkom i tidskriften i mer än 30 år. Artiklar om litteratur, konst och emancipation utsträcktes med åren till ett fyrtiotal tidskrifter och publikationer i ett flertal länder på olika språk. Westermarck var både patriot och kosmopolit. Hennes mest uppmärksammade verk var en släktroman i tre band. Den första delen, I fru Ulrikas hem, utkom år 1900. Tack vare den skickligt uppbyggda kritiken av de inflammerade förhållandena i hemlandet blev verket en försäljningssuccé.
Denna text är baserad på Donatorernas bok (SLS, 2010) av Bo Finne. Här kan du läsa boken i dess helhet.