Havet och Tove

"Man blir annorlunda och man får nya tankar när man lever lite längre ensam med havet och sig själv.”

Havet hade en särskild betydelse för Tove Jansson (1914–2001). Den karga skärgårdsnaturen, det skiftande vädret, de vilda djuren och växterna är återkommande teman i såväl muminböckerna som hennes noveller och självbiografiska texter. För Tove var havet och öarna platser för äventyr, kreativitet och också ensamhet.

I sin miljöbiografi om Tove Jansson berättar Otto Latva och Maarit Leskelä-Kärki om hennes liv utifrån 1900-talets marina miljö och skärgårdens kulturhistoria. I dag kan Toves konst ses som en oskiljaktig del av det finländska maritima kulturarvet.

Havet och Tove för läsaren till Pellinge i Borgå skärgård i östra Finska viken, där Tove tillbringade sina somrar från barndomen till livets höst. Här blev konstnärsfamiljen Jansson en del av skärgårdsgemenskapen, särskilt genom banden till familjen Gustafsson. I mitten av 1960-talet fann Tove en egen och bestående plats i den yttre skärgården: Klovharun.

Boken avslutas med ett efterord av professor Björn Sundmark.