Det var sommarteatern Ur Bykiston i Petalax som öppnade den då elvaåriga Johanna Björkholms ögon för det immateriella kulturarvet. I dag är hon ny ledare för Finlands svenska folkmusikinstitut (FMI).
– Teatern i Petalax var något av min sommarfamilj tills jag var arton. Jag minns tydligt när jag för första gången förstod det där med kulturella koder, och att det fanns en logik bakom hur man tänkte och agerade förr i världen, säger Johanna Björkholm.
Musiken fanns redan då med i bilden. Johanna spelade piano och som tioåring tog hon upp sin morfars, spelmannens, fiol. Men eftersom det var klassisk violin som gällde i kommunens musikskola var det först under åren vid Åbo Akademi som folkmusiken kom in på allvar och hon lärde sig gehörsspel via studentfolkdanslaget Otakt.
– Jag knäckte koden till ett samspel utan noter som bygger på att du vet hur en låt går. Då blir musiken också ett sätt att umgås. Hon landade nu på nytt i de kollektiva kulturminnenas trygga, bärande kraft.
Ett inträdesförhör med en insikt
Att det blev studier i folkloristik var inte en plan. Det valet gjordes mitt under ett inträdesförhör när Johanna Björkholm hade rest ner till Åbo för att bli miljöbiolog.
– På den tiden fick man söka till tre ämnen samtidigt. Under förhöret upptäckte jag att frågorna till folkloristiken var intressantare än miljöbiologin, så jag kryssade för folkloristik som mitt första studiealternativ – och kom in.
Studievalet ledde till utbytesstudier i antropologi i Seattle, och även till en insamlingsexpedition bland finlandssvenska emigrantättlingar för Finlands svenska folkmusikinstitut. År 2011 disputerade Björkholm på immateriellt kulturarv som begrepp och process ur ett folkloristiskt perspektiv, med folkmusiken i Finlands svenskbygder som fallstudie.
Det immateriella arvet formar vår världsbild Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet slogs fast 2003. Tio år senare trädde den i kraft i Finland.
– Konventionen förnyade strukturerna för tryggande av den muntliga och icke-fysiska kulturen. Det immateriella kulturarvet handlar om hur vi ser på oss själva och vad som är betydelsefullt för oss. Hur kan till exempel nya generationer ta del av maträtterna från vår barndom? Eller av glädjen i att dra ihop en påskbrasa tillsammans med byborna i en tid när vi alltmer hålls inom fyra väggar?
Folkmusik och folkdans tillhör de domäner som omfattas av konventionens strukturer. Att FMI numera är del av forskningssektorn vid SLS kan ge folkmusiken ett tydligare stöd, och Johanna vill jobba för en större synlighet.
– Vi känner till färre än tusen utövare på svenska i Finland som uppfattar sig som traditionella spelmän eller folkmusiker. Bland dem försörjer sig bara ett par på sin musik, en handfull till jobbar i olika projekt. Synligheten är avgörande för att yngre personer ska upptäcka folkmusiken.
Vad är ”finlandssvensk folkmusik”? Skiljer den sig från musiken i Sverige eller det finsktalande Finland?
– Javisst! Ur ett nordiskt perspektiv är vi rätt konservativa. Vi har en unik, levande folklig menuettradition där menuettbyarna har egna varianter. Ska det till exempel dansas Jeppomenuett, där det inte finns ett folkdanslag i byn, så frågar man grannarna om de kan komma och dansa.
Ge barn stigar till folkmusik
Johanna vill även jobba för fler studiestigar inom folkmusiken. En infallsvinkel är att skapa kontaktytor till traditionell musik och dans i ett tidigt skede.
– Många av dagens barn kommer aldrig i kontakt med folkmusiken. Barn behöver förebilder och sammanhang. Om vi kan göra det enklare för småbarnspedagoger och grundskollärare att lyfta in folkmusiken i ett bra format kan det ge väldigt goda effekter. Ett sätt är att hjälpa musiklärarna, som ofta bär upp hela skolans musikundervisning, med lättsmält undervisningsmaterial som har ingångar till folkmusiken.
Trots många utmaningar är Johanna både hoppfull och inspirerad.
– Det händer spännande saker just nu! Folkdräkter är hett stoff bland tjugoåringar och det har aldrig funnits så här många svenska studerande vid folkmusiklinjen vid Sibelius-Akademin. Det handlar om långa processer, men vi ser tecken på ett uppsving för traditionell kultur på bred front.
Artikeln har ingått i vår tidning Källan, 2025.