Projektet Städer vid den svenska stormaktens östgräns, finansierat av SLS, lyfter fram den unika historien om makt och nätverk i 1600-talets svenska rike. I fokus ligger fem gränsstäder med syftet att utreda kommersiella nätverk och maktstrukturer både inom och mellan städerna samt till omlandet.
Under 1600-talet spelade städernas geografiska läge en avgörande roll för utvecklingen av deras handelsnätverk, maktstrukturer och samhällskaraktär. Gränsstäder som exempelvis Nyen, där S:t Petersburg ligger i dag, blev en viktig handelsknutpunkt samt fästningsstad för kronan. I dessa olika sociala och funktionella nätverk går det att få en inblick i hur människor levde, rörde sig och agerade. Med andra ord ser man spår av vardagsliv gömda i handelns och maktens mönster. Kasper Kepsu arbetar för att lyfta fram detta i det pågående projektet Städer vid den svenska stormaktens östgräns, som genomförs vid Östra Finlands universitet.
Förutom Kepsu, vars ansvarsområde är den redan nämnda staden Nyen, deltar även projektledaren Kimmo Katajala, Jukka Kokkonen, Jenni Merovuo och Antti Härkönen, som alla ansvarar för olika städer inom forskningsprojektet. Kimmo Elo deltar också i projektet, men i egenskap av specialist på nätverksanalys. Härkönen ansvarar även för kartläggningen av möjlig segregation för att få en uppfattning om hur städerna såg ut ur ett rumsligt perspektiv. En del av målsättningen för projektet, förutom att belysa handelsnätverk och sociala strukturer, är att även producera visuella kartor där städernas rumslighet framkommer.
Varför just på detta sätt?
Viljan att dyka in i historien och släcka sin kunskapstörst genom att ta reda på så mycket som möjligt är en återkommande känsla för flera historieintresserade. Men även om viljan finns där är det dessvärre inte alltid genomförbart. Ett bristfälligt, eller i värsta fall icke-existerande, källmaterial kan vara avgörande då det kommer till att fullfölja sin forskning. Bristen på källor kan i vissa fall leda till nya sätt att ta sig an det förgångna.
Redan i slutskedet av magisterstudierna började Kasper Kepsu intressera sig för det svenska rikets östliga områden. Hans pro gradu-avhandling behandlar bondeuppror i Ingermanland under 1600-talet, medan doktorsavhandlingen fokuserar på Ingermanland som svensk provins. Tillsammans kan dessa arbeten ses som startskott till att han i dag är en av deltagarna i projektet och kan kalla detta för sitt expertisområde.
Projektet belyser Nyen, Kexholm, Sordavala, Brahea (belägen i det område som i dag är Lieksa) och Kajana. Dessa fem städer gränsade till Ryssland under den svenska stormaktstiden. Själva källmaterialet består av domböcker med rådstugu- och kämnärsrättens protokoll från städerna. Kepsu berättar att valet av källmaterial var enkelt i och med att det finns få privata källor bevarade från det här området. Det fanns egentligen inga andra alternativ då domböckerna nästan är det enda bevarade materialet som tjänar projektets syfte. Men hur mycket material är det egentligen frågan om och varför valdes dessa fem städer?
– Det är stora skillnader mellan städerna. För Nyen finns det 24 domböcker och de har alla mellan 200 och 500 sidor. Det är cirka 10 000 sidor material från endast Nyen.
Kepsu påpekar att mängden av källmaterial skiljer sig avsevärt mellan städerna, beroende på deras storlek och invånarantal. Han betonar att personer från exempelvis Nyen även kunde få sina rättsliga ärenden prövade i de kringliggande städerna.
– Man skulle ha kunnat välja till exempel Nyslott men där är inte domböckerna bevarade. Och Viborg är intressant då staden på sätt och vis inte mera var en gränsstad under 1600-talet när gränsen hade flyttats österut.
Förutom att de fem utvalda städerna faller innanför definitionen av en gränsstad, tillägger Kepsu att valet av städer även grundades på arbetsekonomiska överväganden. Även om det hade varit fullt möjligt att inkludera städer med rikt och välbevarat källmaterial, skulle ett sådant tillägg ha ökat arbetsmängden avsevärt och gjort projektet alltför omfattande.
Kredit, manufakturer och handelsvägar
Även om arbetet fortfarande är i ett relativt tidigt skede finns det redan fönster in i de strukturer och nätverk som rådde i städerna. Det som tydligast framkommit för Kepsu är Nyens funktion i förhållande till Kexholm och Sordavala. Nyen, som är en av de större städerna av de fem, fungerade som en sorts passage för handelskontakter. Handelsmän tog sig till Nyen för att sälja sina varor, exempelvis tjära som var en viktig handelsvara. Därifrån förmedlades varorna vidare till större handelsstäder som Stockholm, Lübeck och Amsterdam – vilket gjorde Nyen till en central länk i det svenska stormaktsväldets östra handelsnätverk. Borgarna i Nyen kunde även låna pengar till borgare i de mindre städerna, vilket ger en inblick i maktstrukturerna.
I slutet av 1600-talet började man även grunda olika manufakturer i dessa områden vilket påverkade handeln och produktionen, speciellt i Nyen.
– Sågverk och skeppsvarv framför allt. I Nyen var det en stor ekonomisk boom de sista decennierna av 1600-talet. Exporten och handelsvolymerna ökade mycket då. Sågverken producerade skeppsbyggnadsmaterial, stockar, plankor och annat som sedan exporterades, framför allt till Holland.
Kepsu menar att även om materialet består av offentliga källor som handlar om rättegångar och domstolsbeslut, ser man ändå en glimt av städernas vardagliga liv, vilket gör historien mera levande.
Ett samarbete med teknologin
Forskningsprojektet använder sig huvudsakligen av domböcker som förvaras i Riksarkivet och som är fulla av utmanande gamla handstilar. För detta har man utnyttjat maskinläsning av gamla handstilar genom HTR-teknologi (Handwritten Text Recognition), i något som kallas Riksarkivets supermodell, som genom mångsidig träning har utvecklats till en ny kompetensnivå. Att tillämpa de tekniska framstegen inom historieforskning innebär inte att man låter tekniken göra jobbet åt en. Det handlar om att effektivisera arbetet och i bästa fall föra fram ett mer trovärdigt resultat. Kepsu förespråkar det här som metod i arbete med omfattande källmaterial.
– Tidigare i motsvarande studier har man ofta använt ganska begränsade källmaterial för man har varit tvungen att läsa igenom allting och det tar ju tid. Nu har vi ett mycket större material och i och med att städerna är flera finns det även möjlighet till jämförelser. Med gamla metoder har komparationer gjorts med forskningslitteratur. Nu kan man ha komparation på lika villkor.
Även om resultaten av Riksarkivets maskinläsning av gamla handstilar är goda och endast ger en felprocent på 3,2 är det fortfarande nödvändigt att kunna läsa gamla handstilar på egen hand, påminner Kepsu.
Projektet bidrar till teknikutvecklingen
Utöver den nydanande forskningsfrågan om handelsnätverk och maktstrukturer mellan städerna, anser Kepsu att den metodologiska kombinationen, det vill säga mikrohistoria som studerar enskilda städer på gräsrotsnivå och kombination med ett komparativt perspektiv med rikligt källmaterial, kan ge en unik inblick i historien. Projektet bidrar samtidigt till att utveckla Riksarkivets supermodell som genom inmatningen av det mångsidiga materialet blir bättre på att läsa gamla handstilar korrekt. Kepsu tror således att projektet kan leda till en vidare diskussion inom forskarvärlden, gällande såväl ämne och metod som teknikens utveckling.