En utmaning för projektet Den finlandssvenska antifascismen har varit själva begreppet antifascism, som inte var vedertaget i Finland under mellankrigstiden. Historikern Matias Kaihovirta vid Åbo Akademi är en av forskarna i projektet, som undersöker olika aspekter av motstånd mot fascismen och nazismen i Svenskfinland under 1920–1940-talen. Kaihovirta har i projektet speciellt inriktat sig på antifascism inom den finlandssvenska socialdemokratin och arbetarrörelsen på 1930-talet.
Arbetarrörelsen, borgerligheten och antifascismen
– Ingen av de aktörer vi undersökt använde begreppet antifascism, vilket inte var någon stor överraskning i sig. Därför har vi använt antifascism som en analytisk kategori, genom vilken man kan studera motståndshandlingar mot fascism, berättar Kaihovirta.
Ett av projektets syften har varit att vid sidan av vänsterns och arbetarrörelsens antifascism lyfta fram liberala och konservativa motståndshandlingar mot fascismen inom det finlandssvenska politiska fältet. Det här är ett ganska nytt perspektiv på antifascism.
– Inom vänstern och arbetarrörelsen har antifascismen länge varit en central del, och den har varit väldigt viktig i deras eget narrativ. Vänstern var tidig med att ha en egen uppfattning om fascismen som sammankopplad med klasskampen och kapitalismkritiken, konstaterar Kaihovirta.
Kaihovirta menar att det på många sätt varit givande att i projektet undersöka borgerlig och socialistisk antifascism sida vid sida.
– Just i det här projektet är det finlandssvenska det intressanta sammanfogande kittet. Det fanns intressanta korsbindningar mellan den borgerliga och särskilt den socialdemokratiska antifascismen under mellankrigstiden. Man kunde förena sig kring det finlandssvenska.
– Egentligen var det inte alls märkligt att de kunde förenas i sak i vissa frågor och uppleva att deras egen grupp var hotad av den äktfinska fascismen.
Samtidigt förhöll sig många inom den finlandssvenska arbetarrörelsen mycket kritiskt till den svenskspråkiga borgerligheten. Bland annat anklagades Svenska folkpartiet för att inte vara genuint i sitt avståndstagande från Lapporörelsen.
– Vänstern kunde hänvisa till hur det hade gått i Italien på 1920-talet eller Tyskland på 1930-talet, där borgerliga partier och aktörer ställde sig bakom fascismen då de upplevde att kommunismen var ett större hot. Precis så här resonerade faktiskt många av de finlandssvenskar som gick med i Lapporörelsen.
Finlandssvenskarna och judarna
Inom delar av den finlandssvenska arbetarrörelsen fanns det under 1930-talet en stor vilja att hjälpa judar och andra som flydde undan fascismen och nazismen. K. H. Wiik, som var socialdemokraternas partisekreterare 1926–1936 och tillhörde partiets vänsterfalang, hade en positiv inställning till judarna och var en tidig förespråkare för judarnas medborgerliga rättigheter i Finland.
– Wiiks politiska engagemang började med Dreyfusaffären i början av 1900-talet. Han förhöll sig ganska passionerat till den och skrev också en del om den, berättar Kaihovirta.
År 1938 tog Wiik ställning för att Finland och Sverige skulle ta emot en grupp österrikiska judar på flykt. Han försökte också hjälpa en judisk skräddare från Dresden att fly till Finland.
– Andra finlandssvenska socialdemokrater som Atos Wirtanen och K. A. Fagerholm var också engagerade i de judiska flyktingarnas situation.
Wirtanen hörde för övrigt till dem som såg likheter mellan judarnas ställning i Tyskland och finlandssvenskarnas position i Finland. Dylika jämförelser var dock vanligare på annat håll än inom vänstern.
– Det var närmast på borgerligt håll, bland vissa av landsortstidningarna som Vasabladet, som man gjorde en direkt koppling mellan judarna i Tyskland och finlandssvenskarna i Finland, och betonade att fascismen alltid hotar och är emot minoriteter.
– Socialdemokraterna var kanske inte mot sådana jämförelser, men de ville hela tiden framhäva att klassfrågan var det centrala. Det var viktigt för dem att peka på att det fanns en svenskspråkig arbetarklass och på klasskillnaderna mellan svenskspråkiga.
Rasistiska antifascister?
Matias Kaihovirta skriver om de idéer som låg till grund för K. H. Wiiks och andra vänstersocialdemokraters motstånd mot fortsättningskriget och samarbetet med Nazityskland i artikeln ”Det stora ofosterländska kriget. K. H. Wiik och krigsmotståndets vänsternationalistiska och antifascistiska dimensioner under andra världskriget”. Artikeln är skriven inom ramen för projektet och finns att läsa i antologin Klasskamp på svenska. Aktörer, idéer och erfarenheter i 1900-talets finlandssvenska arbetarrörelse (2022), som Kaihovirta varit redaktör för tillsammans med Christoffer Holm. I artikeln framhåller Kaihovirta att solidariteten med de judiska flyktingarna inte nödvändigtvis var ett resultat av någon konsekvent antirasism.
– Man brukar ofta tänka att antifascism och antirasism hör ihop. Dagens antifascister brukar framhäva att deras historia går långt tillbaka till den antirasistiska kamp som fördes under 1800-talet mot slaveriet och för judarnas rättigheter i Europa, säger Kaihovirta.
– Men många av de antifascister som vi studerar kunde ha ett rasistiskt språkbruk och en rasistisk världsbild. Det här är en fråga som kan kännas väldigt märklig utgående från vårt perspektiv i dag.
Kaihovirta ger ett exempel från Sverige.
– Man kunde tro på rasbiologi och rashygien men ändå vara antifascist. Det finns en bra artikel av den svenske historikern Martin Ericsson om föreståndaren för det svenska Rasbiologiska institutet Gunnar Dahlberg, som var socialdemokrat. Han trodde på rasbiologi samtidigt som han var antifascist, eftersom han menade att nazisterna fördärvar den rena vetenskapliga rasläran med hokus-pokus-tänkande.
Alla exempel på antifascism i förening med en rasistisk världsbild är ändå inte lika iögonfallande som Ericssons. Till exempel K. H. Wiik var av den uppfattningen att finlandssvenskarna befann sig på en högre kulturell nivå än de finskspråkiga i Finland, ett synsätt som kan betecknas som kulturrasistiskt.
Den finlandssvenska antifascismen efter andra världskriget
Vad hände då med de finlandssvenska aktörer som undersökts i projektet efter fascismens fall? Vilken roll spelade antifascismen i det efterkrigstida Finland? Frågorna faller egentligen utanför projektets tidsperiod, men Matias Kaihovirta konstaterar att det är intressanta frågor som det borde forskas mera om.
– I slutet av andra världskriget försökte man inom det folkdemokratiska projektet göra antifascismen till ett klassöverskridande politiskt projekt. En tanke med det projektet var att samla alla de som hade varit något slags antifascistister under mellankrigstiden till ett politiskt avantgarde som skulle styra upp i det nya Finland. Det fanns också en del finlandssvenskar som inte var socialister med i den folkdemokratiska organisationen, bland annat Ole Eklund. Han var en sådan som man från kommunistiskt håll önskade få med, en borgerliga antifascist, och det var ungefär så här man också byggde upp folkdemokratierna i Östeuropa. Kommunisterna ville ha en paraplyorganisation, som de i själva verket styrde i bakgrunden.
Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) uppfattades ändå inte som en pluralistisk organisation under någon längre tid efter andra världskriget.
– Det är förståeligt att de som hade varit antifascister under mellankrigstiden i det här projektet såg en möjlighet att skapa någonting nytt. Men ganska snabbt blev Folkdemokraterna en explicit socialistisk, kommunistisk organisation, och många av de borgerliga som hade gjort vissa försök att delta verkar ha lämnat projektet.
– Antifascismen blev ganska snabbt under efterkrigstiden ett begrepp som väldigt få som inte var socialister ville definiera sig själva med, eftersom det var förknippat med den sovjetiska historiesynen.
Folkdemokraternas två första ordföranden var finlandssvenskar, K. H. Wiik och Cay Sundström. Båda var tidigare socialdemokrater som hade suttit fängslade under fortsättningskriget på grund av sitt motstånd mot samarbetet med Hitlers Tyskland.
– Wiik lyfte man genast upp i ett försök att göra honom till en ledande politiker, men han var orkeslös, cynisk och bitter efter sina erfarenheter från kriget, och var kanske därför inte riktigt längre någon samlande kraft.
Av mellankrigstidens borgerliga finlandssvenska antifascister var historikern Eirik Hornborg en som spelade en betydelsefull politisk roll genast efter kriget. Hornborg fick i uppdrag att leda en undersökning kring den politiska bakgrunden till fortsättningskriget, som sedan användes i krigsansvarighetsprocessen.
– Det här ska nog förstås mot bakgrund av hans väldigt starka ställningstaganden mot fascismen och Lapporörelsen under mellankrigstiden, som gjorde att han fick den här framträdande rollen, säger Kaihovirta.
Överraskande aktuellt
Projektet Den finlandssvenska antifascismen påbörjades 2019 och tar slut i år 2022. Matias Kaihovirta reflekterar kring vad som varit mest överraskande i projektet
– Det som överraskat mig är hur mycket i diskussionerna från den här tidsperioden till viss del påminner om debattklimatet och diskussionerna kring vissa frågor i dag. Till exempel hur man förhåller sig till upplevda hot mot demokratin, och i vårt fall också det upplevda hotet mot det finlandssvenska. Det får en som forskare att uppleva att det finns en viss samtida relevans i att studera finlandssvensk antifascism.
Text: Samuel Brander