Alexandra Edelfelt är idag mest känd som mor till konstnären Albert Edelfelt. Men det digitaliserade Edelfeltska släktarkivet bjuder också på hennes historia, bland annat genom en resedagbok från vintern 1852–1853.
Alexandra Edelfelts resedagbok ger en glimt av det moderna Europas framväxt under mitten av 1800-talet. SLS har digitaliserat hela det Edelfeltska släktarkivet och där ingår förutom brev också denna resedagbok från makarna Alexandra och Carl Albert Edelfelts bröllopsresa i Europa. Alexandra Edelfelt (f. Brandt) kom från en förmögen handels- och skeppsredarfamilj i Borgå och gifte sig med Carl Albert Edelfelt år 1952.
I september samma år gick de nygifta makarna ombord på ångbåten ”Storfursten”. Den långa bröllopsresans första etapp gick via Åbo till Stockholm. Det blir tydligt från början att det också var frågan om en bildningsresa för dem båda. Den gamla grand tour-traditionen levde kvar: man reste för att se de ställen man hade läst om i skolböckerna, för att gå på museer och teatrar, för att öva sig i att tala både tyska och franska på ort och ställe. För arkitekten Carl Albert Edelfelt var resan en bildningsresa i en ännu vidare bemärkelse – nu skulle han äntligen få se den europeiska arkitekturen i verkligheten. Hans bröllopsresa blev den studieresa han aldrig hade haft råd med som student. Att han också behövde sköta sin dåliga hälsa blir lika tydligt.
Från nordisk avkrok till det moderna Europa
”En treflig 2 timmars färd emellan Malmö och Köpenhamn!” skrev Alexandra Edelfelt, som hade varit sjösjuk på den långa ångbåtsresan mellan Stockholm och Ystad. Att färdas med ångbåt från stad till stad och övernatta på hotell var ändå snabbare och bekvämare än att åka i vagn längs långa dammiga landsvägar, byta hästar och sova på gästgiverier, som inte ansågs riktigt lämpliga för ståndspersoner. Järnvägen var en nyhet, som ännu inte hade revolutionerat kommunikationerna i denna nordiska periferi.
Efter att ha kommit över Öresund skrev Alexandra Edelfelt att hon hade sett ett ”jernvagnstrain” som trafikerade linjen Köpenhamn – Roskilde. Det var Danmarks första järnvägslinje, som hade invigts fem år tidigare. Men först i Tyskland blev det dags att själv kliva ombord – här gick tågen på långa sträckor mellan stora städer. Trots att kupéerna var bekväma, blev färden till Hannover en uttröttande upplevelse, eftersom det inte gick så fort som förväntat. Följande gång gick det bättre, för nu kunde Alexandra Edelfelt njuta av att se på landskapet som gled förbi. På en senare etapp mellan Köln och Bryssel räknade hon 24 tunnlar. Snart var hon en van tågresenär: under ett uppehåll i Liège steg hon av och köpte vindruvor och päron för en franc.
Hälsokur vid Medelhavet
I takt med den kontinentala rälsens hisnande tempo rusar dagboken fram från stad till stad. I Hamburg fanns upplysta skyltfönster med ”mode och lyx”, vars like Alexandra Edelfelt aldrig förut hade skådat. I varje stad såg de katedraler och andra kyrkor, studerade altartavlor och predikstolar. På Rhen gled smala flodbåtar fram, i trakten kring Lyon fraktades godset på kanaler, där pråmarna drogs av hästar. Det enda längre uppehållet gjordes i Paris, men sedan bar det av mot Medelhavet.
Resetakten ter sig till en början förbryllande, men de återkommande noteringarna om makens ”illamående” förklarar saken. Om den tidens medicinska kunskap hade kunnat slå fast att Carl Albert Edelfelt hade tuberkulos, får vi inte veta, men i alla fall skulle han tillbringa en vinter vid Medelhavet för att kurera sig. Då det nygifta paret nådde den solglittrande kusten gällde det att hitta ett boende som de hade råd med. Man anar den gryende turismen: Alexandra Edelfelt skriver om många ”resande”, om restaurangernas och hotellens höga prisnivå. Till slut hyrde de en våning i Marseille, men här tystnar dagboken för tre månader.
Den följande noteringen berättar om ett tårfyllt avsked av hyresvärdinnan och grannarna och sedan bar det av med fartyg mot Italien. Solen sken, det var varmt i gränder och på piazzor. Vinterpälsarna magasinerades. Carl Albert Edelfelt gick energiskt omkring med kartan i handen. Färden gick via Genua, Livorno och Pisa till Rom.
Den eviga staden och den skandinaviska kolonin
I Rom får texten nya dimensioner: makarna var framme vid resans konstnärliga mål och sökte sig till den Skandinaviska kolonin. Alla togs emot av konsul Arfvidsson och träffpunkten var Café del Greco eller Café Africano. Nordborna kom och gick, men en del var också stationära. Särskilt fin är beskrivningen av en kväll i skulptören Johan Peter Molins ateljé där han och Carl Albert Edelfelt målade medan Alexandra Edelfelt och friherre Rosencrantz sjöng duetter.
Alexandra Edelfelt kände sig helt överväldigad av allt hon såg: Peterskyrkan, Forum Romanum, Colosseum, Piazza di Spagna, Fontana di Trevi och Pantheon. Veckorna gick och tonen i dagboken blir lugnare: långa vandringar genom konstsamlingarna i stadens många palats. Hennes särskilda favorit var Rafael, men hon uppskattade också Guido Reni och Correggio.
Den långa vistelsen hade sina ekonomiska begränsningar, trots att modern Augusta Brandt skickade pengar. Hemåt reste paret via Florens och Venedig, som med Uffizierna och Markusplatsen blev resans estetiska höjdpunkt.
En morgon i början av juni 1853 rullade de in på tågstationen i Wien, och här tar dagboken något överraskande slut, och övergår i de teckningar som Alexandra Edelfelt gjorde under resan.
Det Edelfeltska släktarkivet innehåller förutom dagboken, bland annat de berömda breven från Albert Edelfelt till modern (som du också hittar i den digitala utgåvan Albert Edelfelts brev). I dem alluderade han ofta till sin mors resa. Vidare finns korrespondensen mellan syskonen Edelfelt, breven från Albert Edelfelt till sonen Erik, samt korrespondens från äldre generationer av familjen Brandt. Hela arkivet finns nu tillgängligt på Finna.