När jag började på Zacharias Topelius Skrifter blev min första större uppgift att tillsammans med Rainer Knapas ge ut bildverket Finland framställdt i teckningar (1845–1852). En fascinerande text- och bildvärld öppnade sig för mig och jag fick min första verkliga inblick i Topelius romantiskt-nationella idélandskap. Här figurerar de centrala beståndsdelarna i 1800-talets finska nationsbygge: landet, folket och historien. Verket hålls samman av en ambition att presentera Finland och dess folk som någonting unikt på den europeiska kartan. Det här gör Topelius genom att framställa förbindelsen mellan landet och folket som historiens syntes; det finska folket var en produkt av geografin och historien – okuvligt och härdat som den finska graniten. Ganska snabbt kom jag till insikt om att många element i dagens Finlandsbild härrör från Topelius textuella värld.
När vi idag vill sammanfatta vad som ligger i finskhetens kärna gör vi det ofta genom ett topelianskt filter. För mig personligen var den första kontakten med den här sidan av Topelius författarskap just bilden av det finska folket – en bild som fortfarande i dag präglar vår föreställning om det finska själslandskapet. Hur vanligt är det inte till exempel att höra de olika stereotypa bilderna om tavaster och karelare upprepas och användas för att förklara olika fenomen i samtiden? För mig som Topeliusforskare har de här sinnebilderna blivit mer än bekanta.
Allt som oftast är de här karaktäriserande beskrivningarna om de olika finska ”stammarna” välmenande och mer eller mindre godmodiga – och därför har de också fått leva med oss så pass länge. Att tala om inåtvända tavaster och extroverta karelare var för Topelius liksom för vår samtid förenat med goda avsikter. Topelius menade att vi hade tavasternas sinnelag att tacka för att landet inte hade försvenskats helt och hållet. Det som däremot stack mer i ögat när jag förberedde utgåvan av Finland framställdt i teckningar och som också senare fortsatte att utmana min bild av Topelius var hans skildringar av samerna. Jag fick det inte riktigt att gå ihop med den annars så öppensinnade författarens föreställningsvärld. Det här var något som jag ville gå till botten med, och lyckligt nog öppnades en möjlighet i och med antologin Författaren Topelius – med historien mot strömmen (2019).
Under ett långt verksamt liv återvände historikern Topelius ofta till frågan om det finska folket. För honom var folket en produkt av historien. Det var de gemensamma upplevelserna som hade sammansvetsat de olika i landet bosatta stammarna till en helhet. Topelius finska folk är ett folk som består av tavaster, karelare och svenskar. Ett folk som talar två språk: finska och svenska. Ett folk som står i samklang med den moderna samhällsutvecklingen, eller med andra ord en fast bosatt befolkning av medborgare med rättigheter och ansvar. Med den här idealbilden kolliderade de nomadiserande samerna. Betraktade ur en huvudstadssynvinkel passade de inte in i den samhällskonstruktion som låg på nationsbyggarnas ritbord. Topelius gav samerna två alternativ: antingen anpassa sig till den övriga befolkningens livsstil eller sakta tyna bort i Lapplands snöbetäckta landskap. I Finland framställdt i teckningar förutser han: ”Hans framtid är dyster, ty vintern och snöstormen släppa icke sitt tag, polens isar tina aldrig, och blott genom öfvergången till ett stationärt lefnadssätt kan Lappen rädda åt sig hoppet om en civilisation och ett mildare öde.”
1800-talet var brytningarnas århundrade. De stora ismerna – industrialism, liberalism, kommunism, positivism och nationalism – förändrade samhällets fundament för all framtid. Blickarna vändes mot det egna landet och dess utveckling. Tävlingen mellan staterna hårdnade i tilltagande takt och ledde som bekant under följande sekel till två storkatastrofer. Inkludering och exkludering – vi och de – blev en viktig del av den vetenskapliga och samhälleliga diskussionen. Den teoretiska basen fanns redan i 1700-talets upplysning men nu kategoriserades olika människogrupper mer systematiskt och spridningen nådde helt andra nivåer. Tiden var inne för skapandet av Den Andre. I en finländsk kontext berörde det här särskilt samerna, som i Topelius vällästa författarskap framställs som ett lägrestående folk – med utgångspunkt i de senaste rasvetenskapliga rönen. Att Topelius, intresserad av frågor om folk, ras och ursprung som han var, lyfte fram frågan innebar att hans syn kom att få stor betydelse för den senare diskussionen om Finlands ursprungsbefolkning.
Mera om Topelius syn på samerna kan läsas i min artikel ”Den Andre på egen mark. Zacharias Topelius, Finlands folk och samerna” i antologin Författaren Topelius – med historien mot strömmen redigerad av Pia Forssell och Carola Herberts.
