Den 9 oktober 2019 publicerades Finlands svenska folkdiktning (FSFD) i sin helhet på adressen folkdiktning.sls.fi. I och med det är 21 volymer av äldre finlandssvensk folkkultur, upptecknad till stora delar kring sekelskiftet men även senare under 1900-talet, tillgänglig för alla. Den digitala publiceringen är bara det senaste ledet i verkets över hundra år långa historia.
Verket, som utkom som en del av SLS skriftserie åren 1917–1975 och som omfattar över 12 000 sidor, har länge varit slutsålt. Därför är en digital publicering till stor glädje för studenter och forskare, men naturligtvis också för vem som helst annan som är intresserad av det äldre finlandssvenska traditionsmaterialet. För personer med en passion för folkmusik är webbplatsen en fin tillgång eftersom den innehåller digitala versioner av och mycket information om över 3 000 folkmelodier, inklusive spelmän, upptecknare och den finlandssvenska spelmanstraditionen.
Utgångspunkten för verket är det stora arkivmaterial som började samlas in i Finland i och med skilsmässan från Sverige i början på 1800-talet. Under denna tid blev det nämligen aktuellt för vårt land att skapa egna nationella uttryck. I denna strävan ställdes det finska folkspråket och den finska folkdiktningen i fokus. Målet var att finna folksjälen och väcka nationalandan.
En omfattande traditionsinsamlingsverksamhet sattes igång bland ”folket” i avlägsna trakter, först bland den finskspråkiga befolkningen men från och med mitten av 1800-talet också bland den svenskspråkiga. Man ville ta till vara de äldre folkliga uttrycken och traditionerna som man befarade att skulle dö ut. Utan alla hängivna universitetsprofessorer, studenter, stipendiater, föreningsaktiva och andra eldsjälar som tog det som sin hjärtesak att ta till vara de äldsta kulturella uttrycken i landet, skulle detta fina material inte finnas i arkiven. Materialet, dess uppkomst och personerna som gjorde insamlingsarbetet är synnerligen intressant men så är även själva FSFD:s historia och tillkomsten av volymerna, som jag kommer att presentera några korta glimtar av i denna text. För den som är intresserad av att veta mer om traditionsinsamlingen vid Svenska litteratursällskapet rekommenderar jag Carola Ekrems artikel (se källor nedan) som också varit den främsta källan för detta blogginlägg och mycket annat jag gjort i mitt arbete.
Arkivmaterialet görs tillgängligt för en större publik
Initiativet till publiceringen av det tidigt insamlade folkloristiska arkivmaterialet kom från Ernst Lagus som vid sekelskiftet 1900 var medlem i SLS styrelse. Vid den här tiden hade materialet i Svenska litteratursällskapets traditionssamlingar redan börjat värderas som en viktig källa för forskningen och arkivet höll öppet några timmar i veckan. Lagus ville dock utveckla tillgängligheten av arkivmaterialet ytterligare. Han höll ett passionerat tal på SLS styrelsemöte 1908 där han poängterade vikten av att lyfta fram materialet ur arkivets ”så gott som otillgängliga” gömmor eftersom det ger en ”klar och sann inblick i hela den svenska folksjälen”. Av den anledningen ansåg han samlingarna vara värda att presenteras för en bredare allmänhet genom en publicering. Materialet skulle ges ut i en bokserie som var tänkt att vara en manifestation av den svenska kulturen i Finland och tjäna vetenskapen men också ett verk för varje hem. Efter Lagus förslag bearbetades utgivningsplanen för verket vidare av Folkloristiska kommittén vid Svenska litteratursällskapet och tre sakkunniga professorer som gav utlåtanden om den. Sällskapets styrelse gav sitt samtycke och godkände planen för verket som kom att heta Finlands svenska folkdiktning, efter en längre principiell diskussion våren 1909. Medel för att ge ut en bok per år utlovades, men i verkligheten kom arbetet att ta avsevärt längre tid.
Som en intressant detalj kan nämnas att idén om att verket skulle vara lämpat för varje hem faktiskt senare ledde till att man ibland stötte på svårigheter vid utgivningsskedet av vissa material. En stor del av gåtorna t.ex. nämligen innehöll sexuella metaforer och könsord. Utgivaren V.E.V. Wessman löste problemet genom att ”för anständighetens skull” skriva om de ”särskilt grova orden” med grekiska bokstäver. På detta sätt kunde volymen tjäna den lärda forskarkretsen utan att väcka anstöt bland läsarna i hemmen. Men Wessman skrev ändå i förordet till boken att gåtsamlingen nog inte var någon ”familjeläsning vid aftonlampan” ens i censurerad form.
Fältinsamling med FSFD i tankarna
Arbetet med att ge ut Finlands svenska folkdiktning hade faktiskt ett stort inflytande på hela den fortsatta traditionsvetenskapliga insamlingen vid SLS. Då insamlingen inledningsvis gjordes enligt fastslagna teman eller ämnen och orter men stipendierna utlystes fritt, skiftade fokus så att fältarbetet i första hand utfördes för att komplettera det befintliga materialbeståndet i arkivet. Målet var att ”fylla luckorna” i beståndet med tanke på utgivningen av sammelverket FSFD och Folkloristiska kommittén höll ordning på vilka genrer och orter man skulle fokusera på. Stipendierna lediganslogs inte längre fritt utan erbjöds istället till personer som hade den kompetens och kunskap man efterfrågade. Dessa personer blev så småningom experter på sina specialområden. En annan förändring var att stipendiaterna inte längre uppmanades skriva långa och utförliga fältberättelser om sina insamlingsresor. Fokus var istället nu i allt högre grad på själva materialet, inte på de omständigheter under vilka materialet kom till.
SLS fick så småningom kontakt med flera duktiga och hängivna upptecknare som de anlitade upprepade gånger eftersom de kunde leverera ett högklassigt material. Samma år som utgivningsplanen för FSFD godkändes, erbjöds stipendier till bl.a. V. E. V. Wessman för att samla in sägner, skrock, gåtor, ordstäv och sagor från Raseborgs härad och Edvard Hedman för att samla in dansmelodier och intressantare sånglekar från Raseborgs härad. Wessman kom att bli en av sällskapets storsamlare och trogna medarbetare som var aktiv på fältet i närmare sex decennier. Exempel på några andra duktiga och hängivna insamlare som kan lyftas fram var Valter W. Forsblom (1888–1960) som var inriktad på folkliga botemetoder och trollformler, visupptecknaren Greta Dahlström (1887–1978) som också kom att fungera som utgivare av musikvolymerna av FSFD samt dialekt- och ortnamnsforskaren Väinö Solstrand (1882–1940).
Ett tidskrävande och påkostat projekt
Att utgivningen drog ut på tiden var inte den enda svårigheten projektet var tvunget att tampas med. Hela bokserien ansträngde både person- och ekonomiska resurser och dessutom var alla inom SLS inte heller uteslutande förtjusta i projektet. Vissa ansåg verket som ett hinder för etnografins genombrott. Ernst Lagus fick försvara FSFD vetenskapliga status i flera omgångar under åren. Dessutom ansåg han att utgivarna för volymerna borde få en högre lön för sitt arbete eftersom arbetet med volymerna krävde en stor sakkännedom och möda. Arbetet med böckerna var tidskrävande och arbetsamt, t.ex. Oskar Hackman jobbade åtta år för att få klar sin sagovolym som utkom 1917. Att ge ut volymerna var ett enormt projekt – tusentals och åter tusentals arbetstimmar sattes ner av forskare, avskrivare, kopister, systematiserare och redigerare för att få till stånd dem. Det insamlade traditionsmaterialet kopierades oftast för hand för att sedan klassificeras och grupperas.
Ekonomin var ett återkommande problem. Verket hade 1915 fått medel ur kommerserådet Otto A. Malms donationsfond med motiveringen att verket är av ”fosterländsk betydelse” men innan det slutliga positiva svaret fick man några avslag. År 1922 lämnade man på initiativ av docent Gunnar Landtman in en petition till riksdagen om beviljande av statsanslag för FSFD. Kulturutskottet beviljade anslaget med motiveringen att arbetet med FSFD var en betydelsefull nationell uppgift. Anslaget betalades ut fram till krigsåren, då arbetet med volymerna avstannade helt. Under 1950-talet förbättrades ekonomin igen och arbetet fick ny fart, dels på grund av att verket fick internationell uppmärksamhet.
Många fler svängar har arbetet med denna bokserie genomgått innan den sista volymen blev klar 1975 och vi får vara glada över att detta unika monument av svensk folkkultur i Finland finns i den utsträckning det har idag. En fullständig utvärdering av verkets betydelse som vetenskapligt verk har inte ännu gjorts, konstaterar Carola Ekrem i boken Arkiv, minne glömska, men detta kunde vara en intressant fråga för framtida forskare. I och med webbversionen av verket är materialet mer tillgängligt och vi hoppas att detta synnerligen intressanta verk når ut till en allt bredare användarskara, helt i enlighet med Ernst Lagus ursprungstanke år 1908.
Källor:
Ekrem, Carola: ”Belysandet av vår allmoges andliga lif”. Traditionsinsamlingen inom Svenska litteratursällskapet i Arkiv, minne, glömska. Arkiven vid Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2010. (SLS 2014)
Finlands svenska folkdiktning, vol. 1–21, 1917–1975, även publicerade på folkdiktning.sls.fi
Text: Pia Lindholm