Resandet har i långa tider haft en bildande funktion. Idealet för adelsynglingar, akademiker och konstnärer var att fullkomna sin bildning med en grand tour, en rundresa som ofta innefattade de stora kulturlandskapen och -metropolerna i Europa. Under första hälften av 1800-talet gav grand tour-fenomenet upphov till benämningen tourist. De kommunikationsnätverk och nya transportmedel som utvecklades under seklets lopp underlättade resandet och öppnade upp turismen som ett alternativ för en vidare krets än tidigare.
Det är inget tvivel om att Albert Edelfelt hade nytta av transportförbindelserna, även om de långa resorna ner till kontinenten ändå bjöd på strapatser. Däremot verkar han, åtminstone i unga år, känt en viss ambivalens inför rollen som turist.
Konststudierna, först i Antwerpen och sedan i Paris, gjorde att Albert Edelfelt lärde känna städerna genom att bo och leva där under en längre tid. Det gav en annan inblick och delaktighet än att med kortare uppehåll resa runt från ställe till ställe för att i snabb takt hinna se det väsentligaste som platserna hade att erbjuda. Det faktum att Edelfelt i Antwerpen inte kunde ty sig till egna landsmän gjorde att han också lärde känna lokalbefolkningen och andra utlänningar som inte var nordbor. Det var en erfarenhet han satte stort värde på och som han fortsatte att vårda även då han anlände till Paris, där utbudet på finländskt och övrigt nordiskt umgänge var större.
Ett sätt att få en initierad inblick i den nya plats som turisten anlände till var att söka upp, eller mötas av, en bekant, eller en bekants bekant, som redan fanns på plats. Edelfelt och de andra mera stationära finländarna i Paris fick ofta fylla denna uppgift. Det var välkommet att få färska hälsningar hemifrån, men uppgiften att ta hand om nyanlända turister kunde också vara tidskrävande, för att inte säga dyrt, då det varierade om Edelfelt och de andra ”guiderna” själva måste stå för sina utgifter medan de visade resenärerna runt i staden.
Speciellt om Edelfelt var inne i en arbetsfylld period kunde tålamodet tryta med turisterna. I februari 1874 utgjuter han sin frustration i ett brev till modern Alexandra Edelfelt: ”Att inte finska styrelsen anställer en guide i Paris för resande finnar! Det vore tid på att skaffa någon som kunde stå ut med att gå 50 gånger på Louvren och säga se här är en Vacker Titian, och här en Vacker Rafael, och här är Rubens berömda dekorationer, eller på gatan: Se här är Nya Operan, och der är Madeleine, och der är Tuileriträdgården och der är Place de la Concorde! Dock, jag finner mig i min lott. Vårt lands innebyggare komma väl att resa mer och mer, och om några år är en resa till Paris ej mera något så märkvärdigt.”
År 1876 fick Edelfelt själv pröva på att vara en riktigt klassisk turist. Konstmecenaten Victor Hoving från Viborg bjöd honom med på en tour, en rundresa, med Italien som det klassiska huvudmålet. Ganska snart inser Edelfelt att det snabba tempot inte passar honom. ”Då jag nu har för mig att jag åter skall bege mig bort från Venedig sedan jag varit der 2 dagar allra högst, så inser jag nog, att jag ej skulle duga till turist. Detta resande utan längre uppehåll lemnar, tror jag, som varaktigaste minne, blott bilden af en massa olika kypare och värdshusportiers.”
Eftersom Edelfelt bjöds på resan, kunde han ändå inte annat än att följa sin medresenär och mecenat Victor Hoving. Han tog också tillvara chansen och bekantade sig under resans gång med så många konstmuséer och gallerier som möjligt, förutom de andra sevärdheterna. Den 13 mars 1876 skriver han från Venedig: ”Mamma vet huru det är i början då man anländt till en berömd ort. Man ser sig genast omkring efter gamla bekanta monumenter, bläddrar i Baedeker, går vilse, och uppfångar under några timmar flere och mera omvexlande intryck än under dagatal efteråt. Det finnes ju här knappast ett enda hus, en kyrka, en bro, som man ej sett tusen gånger förut i tafla, teckning eller fotografi. Att en massa af dessa arkitekturens mästerverk se förfallna ut, då man kommer från en så genomfin och ny stad som Wien, är ett factum, men säkert är, att inte jag är ledsen deröfver.”
Förutom bekanta med lokalkännedom på plats kunde också ett erfaret resesällskap underlätta resans strapatser, förutsatt att man kom överens. Ett annat ovärderligt hjälpmedel var reseguiden, som de röda Baedekers blev sinnebilden för i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Tysken Karl Baedeker grundade 1827 ett förlag, som senare övertogs av hans söner och som blev en pionjär med sina världsvida reseguider på tyska, franska och engelska. Guiderna skrevs av specialister och gav information om allt från områdets, landets eller stadens historia och geografi, till praktiska detaljer om transportmedel, landets valuta och språk, övernattningsmöjligheter, affärer, post och bank, samt ingående beskrivningar av sevärdheter.
Guideböckerna bidrog till att turisternas upplevelser och intryck kom att följa ett visst mönster. Edelfelt avslutar också sitt brev från den korta vistelsen i Venedig med att konstatera: ”Att utförligt relatera om hvad jag sett vore att till stor del repetera Baedeker.”
Till turistens och grand tourens natur hörde ändå att göra egna anteckningar om resans gång och Albert Edelfelt är inget undantag. Breven hem till modern bildar hans egen reseberättelse. Han redogjorde för platserna han besökte, folktyperna han stötte på och intrycken han fick. De kan i sin tur tjäna som en alternativ guide på en resa ner genom Europa. Läsaren kan välja om resan företas i tankarna eller i verkligheten.
Text: Elisabeth Stubb
Andra exempel på berättelser från en grand tour är Mikael Hisingers och J.V. Snellmans reseskildringar som getts ut på SLS.
Jouni Kuurne & Märtha Norrback (utg.), Mikael Hisinger. Resedagbok från Europa 1783–1784, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 766, SLS/Atlantis, 2015.
Nora Ervalahti & Rainer Knapas (utg.), J.V. Snellman i Europa. Resebilder 1840–1847, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 685, Helsingfors 2006.
Vid SLS arkiv håller vi som bäst på att i samarbete med Finlands Nationalgalleri publicera konstnären Albert Edelfelts brev, konstverk och skisser på webben. I återkommande inslag kommer redaktionen för Albert Edelfelts brev att blogga om ämnen som anknyter till den värld som träder fram i den elektroniska brev- och konstutgåvan.