För tvåhundra år sedan var recept mycket mer än bakverk och maträtter. Bland recepten på webbplatsen Historiska recept finns flera hundra botemedel, huskurer och hälsoråd. De ger oss en inblick i kvinnors åkommor innan den moderna medicinen och erbjuder ingångar till större berättelser.
Det är många pepparkakor, sockerkakor och mandelbakelser i de receptsamlingar som SLS projekt Historiska recept har bearbetat. Människorna på 1700- och 1800-talen var lika förtjusta i godsaker som vi är i dag. De äldre receptsamlingarna innehåller förutom det ätbara nästan alltid uppskrifter av olika huskurer. I en av projektets handskrifter, kallad Roslinhandskriften, är recepten uteslutande av sådan karaktär.
Handskriftens äldsta delar är daterade till 1600-talet, men recepten skrevs ned i början av 1800-talet av Hans Henrik Roslin. Roslin (1765– 1845) föddes i Åbo och arbetade som bokhållare i Helsingforstrakten. Recepten går tillbaka på en förlaga: Johan Haartmans Tydelige underrättelse (1765), allmänt kallad Haartmans Läkebok. Haartman räknas som den finska läkekonstens fader och hans Läkebok fanns i många hem.
Det var inte ovanligt att för hand kopiera tryckta böcker i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet när läs-och skrivkunnigheten bredde ut sig även bland dem som inte tillhörde den absoluta eliten. Varför Roslin på sin ålders höst valde att skriva av Haartmans Läkebok vet vi inte. Vi vet inte heller varför han valde just de recepten och lämnade bort andra, men däremot står det klart att Roslin har gett kvinnors åkommor stort utrymme. Roslin och hans hustru Helena Andsten (1771–1836) hade åtta barn och i en tid när Haartmans Läkebok var ett av de bästa hjälpmedlen mot barnafödandets många faror kan man tänka sig att det fanns goda skäl till Roslins val.
Råd till gravida
En del av huskurerna är snarast föreskrifter och snarlika de råd som blivande mödrar kan få i dag. Till exempel menar Roslin att gravida kvinnor ska akta sig för köld, tunga lyft och fall, samt för mat som kan orsaka kräkningar eller väderspänningar. Samtidigt finns det tydliga drag av en syn på den gravida kvinnan som extra mottaglig för intryck, genomsyrad av oro över den negativa påverkan intrycken kunde ha på det ofödda barnet.
På 1800-talet florerade fortfarande uppfattningen att det som hände den havande kvinnan speglades på barnet. En traditionsuppteckning från så sent som 1911 berättar om en kvinna som såg en orm på havreslåttern och blev så skrämd att hon stötte sig på räfsan, vilket gjorde att barnet föddes med en brun fläck på motsvarande kroppsdel som modern stött sig på. Enligt en annan uppteckning hade en gravid kvinna medan hon hade sett en eldsvåda tagit med handen på sin kropp och därmed orsakat barnet märken som av fingrar på samma kroppsdel.
I Roslinhandskriften kommer den här uppfattningen fram i föreskriften att gravida kvinnor ska akta sig för ”skrämsla och affekter”, vilka var känslotillstånd som ansågs ha stor negativ påverkan på alltifrån barnets utseende till personlighet och fysiska förmågor. Det är en intressant skärningspunkt med vår tid. Roslin och hans samtid hade inte vokabulär eller medicinsk detaljkunskap nog för att tala om stressfaktorer, men i dag vet vi att höga halter av stresshormoner under graviditeten kan leda till ökad risk för depression, ADHD och skapa förändringar i den del av hjärnan som är kopplad till emotionell och social utveckling hos barnet. Att akta sig för skrämsla och affekter torde således vara ett helt adekvat råd.
mängd blod kunde tappas. Foto: Vapriikkis bildarkiv
Åderlåtning och andra botemedel
Andra råd har betydligt färre beröringspunkter med nutida uppfattningar och visar hur Roslin – liksom Haartman över ett halvsekel tidigare – var väl förankrad i humoralpatologin. Enligt den läran bestod kroppen av vätskor, och sjukdomar av obalans i vätskorna. Åderlåtning var därför ett vanligt råd, men lämpade sig till exempel inte för ”bleka, kalla, sömniga” kvinnor med ”svullna fötter” som led av menstruationsplågor. Dessa borde i stället röra på sig och ”gnida underlivet väl med ylle”. Det var viktigt att vätskorna var i ständig, men kontrollerad rörelse. För att hålla ”livet öppet” rekommenderades ofta klistir, alltså lavemang, även vid allvarliga tillstånd som livmoderframfall. En långtidslösning på problemet var vaxade ”svarvade eneträsbollar” av lagom storlek, smorda med talg, som skulle ”bäras i moderskidan”.
Oavsett den medicinska gångbarheten i Roslins recept, visar de en make och far som intresserade sig för och hade kunskap om kvinnors sjukdomar och deras botemedel. De ger oss trådar för att väva bilden av en berättelse betydligt större än recept.
Text: Charlotte Cederbom