Satu Siltaloppi är en nyligen disputerad doktor inom språkvetenskap med finlandssvenskt teckenspråk som specialitet. Just nu är hon engagerad i det SLS-finansierade projektet Lätt finlandssvenska – en språkform för minoriteter inom minoriteten vid Tammerfors universitet, där hon undersöker om det finns en anpassad form av finlandssvenskt teckenspråk som skulle kunna klassas som lätt språk.
I sin doktorsavhandling studerade Siltaloppi hur finlandssvenska teckenspråkiga listar saker i sitt språk. Men innan hon började studera nordiska språk vid Helsingfors universitet och göra en akademisk karriär på språkvetenskapliga fronten hade hon redan ett yrke som hon hade jobbat med ett bra tag.
– Allra först studerade jag till teckenspråkstolk och sedan jobbade jag som tolk i tio år. Även senare, under olika skeden av min tid vid Helsingfors universitet, jobbade jag som tolk vid sidan av studierna.
Det utrotningshotade språket
När Siltaloppi jobbade som tolk fick hon upp ögonen för finlandssvenskt teckenspråk och själva språkgemenskapen. Finlandssvenskt teckenspråk är ett utrotningshotat språk med en tätt sammanknuten gemenskap som gått igenom mycket tillsammans.
– För närvarande är språkgemenskapen relativt liten. Ungefär 200 personer i Finland använder språket, varav ena hälften är de döva finlandssvenskarna och andra hälften är hörande tolkar och hörande familjemedlemmar, men också döva familjemedlemmar och vänner som har finskt teckenspråk som sitt första språk
Dessutom finns det en liten grupp döva med finlandssvensk bakgrund i Sverige som använder finlandssvenskt teckenspråk eller identifierar sig som finlandssvenska teckenspråkiga.
Det har länge funnits problem med att utöka språkgemenskapen och lära ut språket till andra. Det är svårt att få finansiering och om man lyckas räcker pengarna till en kurs men en fortsättningskurs blir sällan av. Kurserna är också väldigt spridda geografiskt, i vissa kommuner ordnas de ibland medan andra kommuner helt enkelt inte har råd. De barn som går i skola och har finlandssvenskt teckenspråk som hemspråk har laglig rätt att få modersmålsundervisning i det, men alla kommuner lyckas inte erbjuda det.
– Det är lite spretigt. Ibland ordnar medborgarinstitutet kurser, ibland håller universiteten enstaka kurser i finlandssvenskt teckenspråk. Finlandssvenska teckenspråkiga r.f. ordnar emellanåt nybörjar- och fortsättningskurser och dessutom arrangerar de en språkmentorverksamhet, där i synnerhet familjemedlemmar till döva eller hörselnedsatta barn kan delta för att lära sig språket och komma in i språkgemenskapen.
Listkonstruktion som ett praktiskt verktyg
Siltaloppis doktorsavhandling är en fortsättning på hennes pro gradu. Då skrev hon om den icke-dominanta handens funktioner i finlandssvenskt teckenspråk. En av den icke-dominanta handens funktioner är att lista saker i samspel med den dominanta handen och flera forskare hade redan studerat hur den icke-dominanta handen agerar när listkonstruktioner tecknas. Därför ville Siltaloppi lägga fokuset i sin doktorsavhandling på den dominanta handen och hur den pekar på listan. Listkonstruktioner används ofta när man behöver teckna en lista.
– I början var jag ännu inställd på att jag skulle se på den icke-dominanta handens roll i listkonstruktioner men jag lade märkte till att den dominanta handen faktiskt gör saker medan den andra handen listar. Den dominanta handen ändrar form, det är inte enbart den stereotypiska pekningen med ett finger som förekommer utan det kan även vara två fingrar som pekar samtidigt.
Listkonstruktioner är ett av flera sätt att teckna en lista. En listkonstruktion innebär att den teckenspråkiga gör listan i fingrarna och den icke-dominanta handen börjar praktiskt taget likna en punktlista. Siltaloppi beskriver listkonstruktionen som ett praktiskt verktyg som tar ganska lite utrymme jämfört med de andra möjligheterna, men att den inte alltid passar i alla situationer. Hon menar att tecknaren utifrån sin personliga stil avgör vilket listningssystem hen föredrar att använda.
Materialet ledde till resultat
Materialet som Siltaloppi använde i sin forskning består av färdigt inspelade videor från webbplatsen Teckeneko som är en sida där finlandssvenska teckenspråkiga lägger upp videor om aktuella händelser inom gemenskapen. Webbplatsen administreras av Finlandssvenska Teckenspråkiga r.f. och Moxio ab.
– Jag hade först börjat samla in material på annat håll, några klipp från sociala medier där korta meddelanden tecknades. Sedan upptäckte jag i Teckeneko hur många användbara videor där fanns så valet av material kändes då självklart.
Materialet bestod slutligen av 48 videor, där listkonstruktion förekom 241 gånger. Siltaloppi annoterade materialet under de par månader hon befann sig i USA.
– Jag hade äran att få vara en period utomlands efter att jag hade samlat ihop allt material. Där satt jag på olika caféer och arbetsrum och annoterade materialet. Det var en väldigt mekanisk del i arbetet som ibland kändes tråkigt men samtidigt jätterolig.
Det resultat i avhandlingen som väckte mest intresse hos Siltaloppi var hur tecknare, oberoende av innehållet i det de tecknade, grupperade listan på samma sätt. Siltaloppi uppmärksammade även hur den dominanta handen hos tecknare formades.
– Jag lade inte mycket vikt vid vad tecknarna berättade utan det intressanta var hur de alla hade samma tillvägagångssätt när de tecknade listkonstruktioner, till exempel hur den icke-dominanta handen grupperade listan och hur den dominanta handen modifierades under pekandet.
Stödet från gemenskapen
Det finns en mängd saker som har motiverat Siltaloppi att skriva sin avhandling, bland annat det betydelsefulla stöd hon fått från språkgemenskapen. Siltaloppi påpekar att det fanns ett tydligt behov av ny forskning om finlandssvenskt teckenspråk, eftersom det inte gjorts en doktorsavhandling inom det ämnet på väldigt länge. Språkgemenskapen har således hjälpt och tipsat Siltaloppi vid behov när hon till exempel inte förstått gränserna mellan olika tecken.
– Finlandssvenskt teckenspråk är inte mitt första teckenspråk utan jag lärde mig det finska först. Jag har fått ett fint stöd från språkgemenskapen. Om det var någonting som jag inte förstod bad jag om hjälp av en kompis och så funderade vi tillsammans på bland annat möjliga översättningar.
Siltaloppi poängterar att finansiering för avhandlingen var ytterligare en indikator på att hon var på rätt väg med sin forskning och att den är värd någonting för samhället. Hon menar att det betyder väldigt mycket att någon annat tror på det man gör. Men ibland har det ändå varit svårt att komma vidare i skrivandet.
– Det eventuellt svåraste under doktorandskedet har varit att ha koncentrationen och orken att sätta sig ner framför datorn och verkligen producera text. Ibland har det känts roligare att leta efter listkonstruktioner i andra teckenspråk eller att gå tillbaka och än en gång gå igenom materialet.
Korpusmaterial på kommande
Därtill menar Siltaloppi att hon stundtals upplevt det utmanande att jobba med ett språk utan en korpus som hon skulle kunna gå och slå upp tecken i. Det är då som det kan bli svårt att inte jämföra sig med andra forskare som studerar andra språk.
– Det har varit stunder då det känts att de som forskar i skrivet språk med färdiga korpusar har det lättare. Men då är det viktigt att komma ihåg att de som forskar i skrivet språk blir lika frustrerade på sitt ämne och känner att andra har det lättare eller gör något intressantare. Det är en del av att vara forskare, tror jag.
Snart kommer det även finnas en korpus för finlandssvenskt teckenspråk. Vid Jyväskyläs universitet jobbar man med att bearbeta ett material för en korpus.
– Materialet till korpusen filmades mellan 2015 och 2017 och nu håller materialet på att behandlas vid universitetet. När korpusen publiceras kommer man kunna ta del av olika tecknade diskussioner, vilket kommer vara fantastiskt för språkforskare.
Attitydförändring och engagemang
Siltaloppi uppmärksammar hur engagemanget och förståelsen kring finlandssvenskt teckenspråk är i behov av ny energi och förnyelse för att minska risken att språket utrotas.
– En kontinuitet i finansieringen skulle lösa flera problem. Det skulle vara en lättnad att kunna lova folk att det finns nybörjar- och fortsättningskurser varje år och att instruktörerna faktiskt skulle kunna jobba på heltid med sitt yrke.
Siltaloppi vill även se en attitydförändring till teckenspråk och att staten satsar mer på informationsspridningen.
– Det är viktigt att familjer som får döva barn får veta om möjligheterna till tvåspråkighet och hur det ska ses som en rikedom.
Text: Wilma Sandholm