Åboromantiken

1800-talets första årtionden var en omvälvande tid i Europa med upplopp och krig på många håll. En följd var att Sverige förlorade Finland som blev ryskt storfurstendöme 1809. Den kungliga akademin i huvudstaden Åbo blev kejserlig. Men det var också en tid av innovation och förändring. Litteratur började produceras som aldrig förr och romangenren fick sitt stora genombrott. Det litterära uppsvinget nådde också Åbostudenterna. Läsivern gav upphov till bibliotek, läsecirklar och utgivning av egna tidningar, tidskrifter och böcker. Man började också systematiskt samla in den finska folkdikten, runorna.

Med litteraturen kom nya idéer, framför allt influenser från romantikens tyska filosofer. Oftast gick vägen via Sverige – många Åbostudenter vistades i Uppsala kortare eller längre perioder, där de umgicks med bland andra Erik Gustaf Geijer och P. D. A. Atterbom. Det är den här kretsen av unga akademiker som senare har kallats Åboromantikerna.

De nya idéerna utmanade professorskåren i Åbo och oroade den ryska överheten – man hade varnande exempel från studentupplopp vid andra europeiska universitet. Akademin bevakades hårt och friheten kringskars. Studenterna svarade demonstrativt med sång på gatorna. Det förekom också konfrontationer med stadens ryska garnison.

I sin studie följer docent Jukka Sarjala Åboromantikerna i spåren. Han kartlägger deras inbördes nätverk och kontakterna till Sverige och analyserar hur den tyska romantiken influerade deras verk. Framställningen synliggör också hur de nationalistiska idéer som senare utvecklades här fick ett tidigt uttryck.